Osäkrade Studenter

Nu blir Universitetet radikalt igen! Från söndagen den 29 april till fredagen 4 maj fylls Rotundan, Allhuset, på Stockholms Universitet med vänsterdebatter, fest, föredrag, filmvisningar och möten. Kom och möt Frescatis vänsterorganisationer och diskutera hur vi kan bemöta den borgerliga Alliansens klasskamp från ovan!

Plats: Rotundan, Allhuset, T-Universitetet.
http://blogg.motkraft.net/vveckan

Söndag 29 april

12.00 - 22.00. Filmfestival: “1977″

1977. Punken i England. Autonomia i Italien. Två ungdomsrevolter som exploderade samtidigt. Med fem filmer tar vi oss 30 år tillbaka i tiden och upplever kraften, revolten och repressionen när 77-rörelsen svepte fram över Europa. En revolt som talar till oss fortfarande idag.
Se hela programmet på http://blogg.motkraft.net/vveckan
Arr: VSF, RadV och Osäkrade studenter

MÃ¥ndag 30 april

14.00 Universitetet som Temporär Autonom Zon

Kan man leva i Frescatis korridorer? Kan man leka? Gå vilse? Eller ta över dem. Hur kan vi temporärt ockupera rummen, göra dem till mötesplatser, subversiva rebellnästen eller bara hitta gömslen att fly undan tentastressen i?
Realityrollspelarna Interacting arts, alternativa kulturhusbyggarna i Kulturkampanjen och Surrealistgruppen i samtalar om och vrider på perspektiven av vad vi kan göra på Stockholms universitet.

Arr: RadV

16.00 När de autonoma läser Marx

De rövade sociologin och gjorde till ett revolutionärt vapen. De läste Marx pånytt, och återupptäckte klasskampen. Roh-nin förlag presenterar Harry Cleavers bok Att läsa Kapitalet politiskt, en översikt över den italienska autonoma marxistiska traditionen. Vad finns det att hämta i Marx Kapitalet i dag?

Arr: RadV och Roh-nin Förlag

Tisdag 1 maj

19.00-03.00. Förstamaj-fest på Allhuset

Som en del av Vänsterveckan organiseras en rungande förstamajfest i Allhuset, med feta liveakter, fest, bokbord och käk.

18 år, 80 kr.

Band:
Jonathan Ridenour (singersongwriter)
Kajsa Grytt (singersongwriter)
Club Killers (ska)
Max Peezay (Hiphop)

DJ’s:
King Sling & Kool dj dust (Peekaboo crew)
Irk, Systematic & Limbz (Traffic)

Pengarna går till det fortsatta byggandet av ett frihetligt kulturhus i Högdalen (www.kulturkampanjen.se).

Arr: Vänsterjuristerna

Onsdag 2 maj

14.00 Mediesallad - Attacken mot facket

Journalisten Petter Larsson reder ut turerna kring den numer riksbekanta salladsbaren Wild’N'Fresh. Hur media, högerdebattörer och Timbro/Centrum för rättvisa kokade en soppa pÃ¥ sallad som istället för fakta innehöll pÃ¥hopp och sagor där facket var den onda skurken.

Arr: VSF och RadV

16.00 Var ska vi bo?

Boendesituationen i Stockholm är näst intill alarmerande. Långa köer och dyra hyror har länge tvingat unga, låginkomsttagare och studenter att flacka runt mellan andrahandskontrakt i förorterna. Maktskiftet innebär knappast en förbättring genom utförsäljningen av allmännyttan.

Vad får den nya Stockholmspolitiken för konsekvenser för oss som inte har råd att köpa vårt eget boende och hur kan vi samlas kring detta?
Paneldiskussion med Homan Amvari (Nej till Ombildning), Fredrik Korsan Bengtsen (styrelseledamot i SSSB), Lotta Karlsmark (VSF).

Arr: VSF

Torsdag 3 maj

14.00 Är nationalekonomin borgerlig?

Ekonomi är politik. Men är nationalekonomin en borgerlig politisk Ã¥skÃ¥dning? Socialisterna Johan Ehrenberg (ETC) och Otto Rehbinder (V) föreläser om maktlöshetssjukan, den borgerliga bilden av ekonomin och vilka alternativ som finns här och nu. I tvÃ¥ föredrag gÃ¥r de igenom exempel pÃ¥ myter kring vÃ¥r ekonomi igÃ¥r och idag och föreslÃ¥r ett annat synsätt. Temat för diskussionen är “VÃ¥ga vägra vara borgerlig”.

Arr: VSF och ETC

1/.00 Vem tjänar på den nya arbetsmarknaden?

Genom a-kasseförsämringar, angrepp mot fackföreningsrörelsen, vurmande för hushållsnära tjänster och skattelättnader har den nya regeringen markerat sitt inträde i Rosenbad. Vad blir konsekvenserna av regeringens klasspolitik och vad kan den svenska arbetarrörelsen göra för att motverka dessa? Ett samtal om det hårdnande klimatet på och utanför arbetsmarknaden och strategier för en utväg åt vänster. Deltar gör bla Josefin Brink (riksdagsledamot för v), Mia Sand (VSF), Kvinnopolitiskt forum mfl.

Arr: VSF, RadV och Osäkrade studenter

Fredag 4 maj

14.00 Bokpresentation - Brunt!

[Obs. Sal D7, Södra husen, Universitetet]

Tusen marscherande nazister genom villaidyllen i Salem. Valframgångar för ett invandringsfientligt populistparti. Överfall på homosexuella, invandrare och vänsteraktivister. Vapengömmor i skogarna. Nationalsocialismen och den extrema nationalismen försvann inte efter andra världskriget. Den övervintrade, och har sedan dess ständigt återkommit i nya former.

Heléne Lööw och Mats Deland presenterar antologin Brunt!, utgiven på Atlas förlag. Var sker dagens forskning om högerextrema rörelser?

Arr: VSF och RadV

Upprepade gÃ¥nger har vi hört det: att vi studenter inte borde klaga sÃ¥ förbaskat mycket, att vi inte borde kräva en massa saker. Vi studenter, har ju det, enligt dessa självutnämnda talesmän, trots allt det rätt bra. Den som tycker annorlunda är antigen slö eller en ouppfostrad “vill ha”-bäbis. Enligt den liberala världsbilden är allt som vi arbetare och studenter fÃ¥r och har fÃ¥tt, gÃ¥vor frÃ¥n snälla välgörare; presenter frÃ¥n jultomten näringslivet. Ve den som vill ha mer, eller inte är nöjd med de kaksmulor han fÃ¥r! Att klaga och ställa krav är ouppfostrat och visar pÃ¥ otacksamhet.

Verkligheten är en annan.

Att säga att vi studenter har det “rätt bra” är inte bara direkt felaktigt, det är ocksÃ¥ ett hÃ¥n mot oss alla. Vi kommer fortsätta att kämpa, för vi vet att de förbättringar som kommit oss till del enbart har kommit som ett resultat av kamp. Att varje höjning av studiemedelsnivÃ¥n, varje extra krona vi fÃ¥tt i vÃ¥ra lönekuvert och varenda förbättring i de sociala skyddsnäten har skett som ett resultat av den kamp sÃ¥dana som oss för, och alltid har fört, för att förbättra sin livssituation. Vi har inte fÃ¥tt nÃ¥got till skänks, vi har tagit det.
Det har vi gjort i förvissningen om att de rika bara ger oss ett mer drägligt liv om de tvingas till det. Vi vet också, att de, när vår kamp tappar styrka, inte är sena med att snabbt dra tillbaka de landvinningar vi har gjort. Det finns sålunda inget status quo, om vi inte ständigt försvarar och flyttar fram de landvinningar som gör livet bättre för oss kommer de rika att flytta fram sina postioner på vår bekostnad. Att studiemedelsnivån har tillåtits sjunka relativt gentemot konusmentprisindex är ett exempel på detta. Vi accepterar inte en utveckling där samhället blir rikare och rikare, medan vi blir fattigare och fattigare.

Därför kämpade vi igår, därför kämpar vi idag och därför kommer vi kämpa i morgon!

Den 29 april är vi med och organiserar en filmfestival som start pÃ¥ Vänsterveckan. Temat för festivalen är “1977″ och den ungdomsrevoltvÃ¥g som dÃ¥ spred sig över Europa. Hela programmet hittar du pÃ¥ Vänsterveckans blogg. SÃ¥ här presenteras endagsfestivalen:

1977. Punken i England. Autonomia i Italien. Två ungdomsrevolter som exploderade samtidigt. 1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt - en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter - de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet - alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Sakine Madon ägnar i dagens City hela sin krönika åt Osäkrade studenter och våra krav. Det går inte att låta bli att fascineras över borgarklassens diskreta charm. Om studenter inte har råd med kollektivtrafik, så kan de väl cykla från Upplands väsby eller Farsta till Universitetet. Det finns ju inget som är gratis, berättar Sakine, medan hon i nästa andetag tycker att studenter redan kan få vilken litteratur de vill gratis på bibliotek.

Det är inte det att vi inte tycker att Sakine är lustig – inte alls- i själva verket förgyller hon ofta vår vardag med sin fascinerande oförmåga att förstå de enklaste resonemang. Men i längden blir det lite tröttsamt med denna ”det viktigaste är inte att ha en analys, det viktigaste är att ha en åsikt” som nu är legio bland Timbros hovnarrar.

Sakine förstår nästan ingenting, så vi kan väl passa på att förklara en smula.

”Vi kräver rätten att studera på heltid”. Det är inte särskilt invecklat, våra kurser och program kräver av oss att vi ska studera på heltid, så vi vill att det också ska vara möjligt att göra det, oberoende av om man har rika föräldrar, goda kontakter eller är allmänt lyckligt lottad. För att det ska vara möjligt att studera på heltid så måste man ha ett studiemedel som det går att överleva på. Att vara student idag är att vara fattig, så enkelt är det. Hur vansinnigt det än må låta så följer inte studiemedlet konsumentprisindex, det innebär alltså att studenter blir fattigare och fattigare för varje år som går. Det är dock inte så att studenter behöver äta mindre idag än för femton år sedan, snarare så stiger även priserna på det mest nödvändiga för studenter. Bostadspriserna skenar iväg, och med en borgerlig regering så har det som tidigare mest var sorgligt nu tagit en absurd vändning då allmännyttan säljs ut och ger plats för lyxrenovering av bostadsrätter, samtidigt som slopade ränteavdrag helt avbrutit byggandet av hyresrätter. Trots större möjligheter än någonsin förr att göra kurslitteratur tillgänglig så ser vi högre priser, ökade kontroller vid kopieringsmaskinerna och ständigt ökade kurspaket av böcker som studenter tvingas köpa för att sen finna att kollegiet ”uppdaterat” böckerna till nästa termin och därmed förstört andrahandsmarknaden. Matförsäljningen på universiteteten domineras alltmer av 7/11, pressbyråer och andra franchises som har ekonomiska möjligheter att betala monopolhyrorna men som säljer dålig mat till dyra pengar. För de som har tid och möjlighet att göra lunchlådor så är det en ständig kamp om de få microvågsugnar som finns.

Men som sagt, studenter måste överleva, så de jobbar extra. De är villiga att jobba extra till nästan vilket pris som helst, och detta är givetvis en tacksam marknad för diverse bemanningsföretag som tjänar grova pengar på studenternas allt sämre situation. På det sättet får vi en privatiserad utbildning som skiktas i de studenter som har pengar hemifrån eller goda kontakter och därmed kan studera heltid eller få jobb som knyter an till deras utbildning, och en annan grupp av studenter som måste välja bort föreläsningar för att jobba på lager utan anställningstrygghet och därmed försämrar sin möjlighet att någonsin få en bättre position på arbetsmarknaden. Eftersom alla studier visar att fattigdom är ärftligt så befästs den här utvecklingen alltmer då arbetarklassen kommer in på universiteten och snabbt får veta sin plats.

Så, i ljuset av detta är våra krav högst rimliga, vi kräver rätten att få studera på heltid- för alla. Det mest solidariska och kollektiva sättet att göra detta möjligt är att garantera tillgången till det som krävs för att studera. T.ex.

• Ett studiemedel som följer konsumentprisindex. Vill man jobba extra så ska man givetvis få alla möjligheter att göra det, men det ska vara ett val och inte ett tvång. Om kravet är heltidsstudier så ska rätten också vara det.
• Att garantera ett exemplar av varje kursbok per studerande i biblioteket, att material görs tillgänglig elektroniskt, att uppdateringar av böcker görs tillgängliga på ett sätt som inte kräver att man köper en helt ny bok.
• En bostadspolitik som bygger hyresrätter som ungdomar har råd med, inte bostadsrätter för de rikaste.
• Facklig representation som säkerställer att de arbeten som delas ut av bemanningsföretagen har kollektivavtalsenliga villkor.¨
• Studentinflytande över det material som ska ingå i kurserna och examinationsformerna, dagens ekonomiska hets ställer studenter och lärare mot varandra och omöjliggör en konstruktiv dialog

Dessa krav är tämligen självklara och är i längden det mest samhällsekonomiskt gångbara. Sakine ifrågasätter om någon av oss läser ekonomi, och hon är välkommen att debattera det samhällsekonomiskt effektiva i ett skattesubventionerat låglöneproletariat som minskar den allmänna utbildningsnivån i Sverige. Den svenska ekonomin har alltid varit beroende av en hög nivå på utbildningen, men dagens situation riskerar att vara en återgång till ett starkt skiktat klassamhälle där några utbildas till ekonomer eller direktörer, medan resten får hålla sig till samma arbete som deras arbetarklassföräldrar haft. Rationaliseringseffekten förstörs då företag med låg produktivitet kan anställa människor till ovärdiga löner; varför ska företag som sköts dåligt få konstgjord andning och kunna konkurrera på andra villkor än de företag som följer kollektivavtalen och sköts bra. I längden får vi bara dåliga företag och ”skitjobb” med osäkra anställningsförhållanden kvar. Att Sakine, vars ekonomiska situation avslöjas ganska väl av en kvarskatt på nästan 20000 inte förstår detta är inte så märkligt, å andra sidan är det så mycket hon inte förstår. För alla er andra som känner igen er i den situation som vi beskriver så är ni välkomna att organisera er tillsammans med oss i Osäkrade studenter. För Sakine har rätt i en sak, människor som kämpar för sin rätt är ”en tillväxtbransch”.

Osäkrade studenter fick också mejlat en insändare som svarar Sakine:

Jag har studerat utomlands. Mina studiekamrater där var helt förfärade över att i Sverige skuldsatte man sig för resten av livet för att kunna studera. Och att dessutom studielånet var så fiffigt inrättat, att ingen student i Sverige kunde leva på det utan dessutom var tvugna att arbeta parallellt. Vilket gjorde att våra heltidsstudier alltid fick samsas med lågbetalda deltidsjobb.

Mina utländska studentkompisar berättade för mig om Universitetsockupationerna som pÃ¥gÃ¥tt i Grekland senaste Ã¥ret, om ockuperade institutioner i Italien där doktorander, professorer och studenter agerade gemensamt, om de franska studentprotesterna mot uppluckrandet av deras motsvarighet till LAS, om de turkiska universiteten där all kurslitteratur fanns uppkopierad gratis för studenterna (de sade “alla tjänar ju pÃ¥ att hÃ¥lla kunskapen fri pÃ¥ universitetet, de kommer ju samhället till godo att forskningen är kumulativ”).

De frÃ¥gade mig: “Men ni studenter i Sverige, hur reagerar ni pÃ¥ er situation. Ni tvingas ta ett lÃ¥n för att studera, gÃ¥r i en skuldfälla, tvingas ta lÃ¥glönejobb för att ni inte kan leva pÃ¥ lÃ¥net, det är bostadsbrist, ni har Europas dyraste kollektivtrafik-avgift… Ni mÃ¥ste vara rasande. Oss er mÃ¥ste varenda institution vara ockuperad, det lär vara massdemonstrationer pÃ¥ gatorna varje helg.”

De kunde inte tro sina öron, när jag fick svara att Universitetet var nog den sista plats i det svenska samhället där man hittade politik. Studenter pratar aldrig om sin livssituation, studenter bär sitt kors isolerade, studenter är osynliga för varandra.

Mina vänner svarade mig. “I det här fallet är det ni svenskar som lever i ett underutvecklat land. När det gäller protester behöver ni verkligen en europastandarisering.”

Så nog lärde jag mig något av att studera utomlands om misären i studentens miljö. Jag lärde mig att sluta hålla käft, att inte bara svälja, att faktiskt börja ta min livssituation på universitetet på allvar.

ps. Oj Sakine, har du fått ytterligare 18 827 kroner i skatt. Stackare. Det är ju nästan tre månaders studielån. Hur ska du då kunna studera vidare?

ps2. Med en sådan kvarskatt kan jag tänka mig din lön. Dvs det är nog inte så konstigt att du inte kan sätta dig in i att vara fattig student. Sucker.

Kan man mäta kunskap? I sin bok Imperiet menar Michael Hardt och Toni Negri att den kunskapsproduktion, det “immateriella arbete”, som skapas pÃ¥ bland annat universiteten inte är mätbara. Det gÃ¥r nämligen inte att skilja produktionen av kunskap frÃ¥n vÃ¥ran sociala interaktion och samarbete, att produktionen redan är samhällelig av kunskapen. Kunskap uppstÃ¥r när vi delar den, använder den, i vÃ¥ra vardagliga nätverk och kommunikation med varandra - precis som när ett sprÃ¥k växer fram. Kapitalet har därigenom reducerats till en parasitär roll, att försöka inhägna denna allmänning av kunskap.

Den engelska aktivisten och doktoranden David Harvie tog denna bild som utgångspunkt att problematisera, när han pratade på Stockholms universitet den 3 april för Osäkrade studenter, Radikal Vänster och Vänsterns studentförbund. Harvie menade att Universitetet alltid haft två sidor, den ena där kunskapen sett som allmänning och fri, och en annan där kunskapen setts som privat egendom till forskare, kunskap som blivit en vara och som tas fram i konkurrens.

Universiteten i Europa är i en kraftig förändring. Hur ska man förstÃ¥ Bolognaprocessen annat än som just ett försök att standarisera kunskap, att göra den mätbar och därigenom utbytbar. Genom att införa ett europeiskt standariserat betygssystem med “credit points” skapas menade Harvie en “single currency in education”, en utbildningens euro. Standariseringen med Bolognaprocessen uppvisar därigenom vissa likheter med den fordistiska produktionsmodellen, med tayloristiska tidsstudier av kunskapens innehÃ¥ll och hur den lärs ut. Harvie beskrev processen, med smÃ¥ blinkningar till Marx värdelära. Om studenternas olika studiearbete i Europa ska kunna sättas i förbindelse med varandra, jämföras och utbytas mÃ¥ste de ha ett gemensamt mÃ¥tt. Det upprättas en samhälleligt nödvändig arbetstid för studier, som det sedan blir möjligt att driva ner och öka produktiviteten i universitet som kunskapsfabrik.

Diskussionen efter föredraget kom dels att handla om hur vi kan arbeta för att behÃ¥lla kunskapen som allmänning och försvara universitetet som en plats där det gemensamma välstÃ¥ndet ökas kollektiv. Men framför allt togs det fasta pÃ¥ exemplet med en “fordism pÃ¥ universitetet”. Om universiteten tidigare varit elitsystem av högre utbildningar, sÃ¥ fÃ¥r de nu även en karaktär av massutbildning. Finns det en andra sida av myntet med Bolognaprocessen? När den tekniska sammansättningen pÃ¥ studenter förändras och en ny homogeniserad och standariserad studenttyp uppstÃ¥r, kommer det inte leda till att det blir ocksÃ¥ enklare för oss att utveckla gemensamma intressen och cirkulera kamper? Vi kommer direkt kunna referera till studenternas situation i Grekland, Frankrike och Italien. Studentrevolter fÃ¥r en större potential att snabbt sprida sig pÃ¥ ett vertikalt plan, väcka resonans över nationsgränserna. Kan vi vända Bolognaprocessen till en politisk studentsammansättning, där vi vänder de redskap som skapats för att göra oss mer utbytbara mot systemet självt, genom att konflikterna därigenom följdaktligen även blivit mer generaliserbara?

David Harvies föredrag finns att lyssna på här.

David Harvie, känd radikal aktivist och författare från England är inbjuden av Centret för marxistiska samhällsstudier för att göra en föreläsningsturné i Sverige. Harvie är känd från den engelska globaliseringsrörelsen, till exempel Leeds Mayday group, tidigare medlem i Class War och är därutöver lärare och författare i politisk ekonomi.

Tisdagen den 3 april kommer han till Stockholm och Osäkrade studenter organiserar en föreläsning ute på Stockholms Universitet, kl 18.00 i hörsal D8.
Han kommer att prata om hur utbildning och studier allt mer kommit att genomsyras av marknadslogik och hur man kan göra motstånd i klassrumskampen.

Läs mer om David Harvie.

Läs Leeds Mayday groups program för en radikal
politisk rörelse.

Som provanställd är du rättslös. Du kan sparkas utan motivering, vilket gör de första månaderna till en extra utsatt tid. För företagen är det ju bara tacksamt att ha tillgång till en utbytbar personal, som de kan snabbt plocka in, krama ur och kasta bort. Att under din provanställning kritisera ett hårt arbetstempo och av arbetsledningen slarvigt ihopsatta arbetsscheman kan därför straffa sig direkt, det fick personalen på Ica i Årsta erfara.

Ica i Årsta går ekonomiskt bra, vinsterna ökar. Men hur en arbetsköpars synvinkel kan ju vinsterna alltid bli större. Istället för att lösa underbemanningen på Ica, har arbetsledningen där satt i praktiken att driva ner personalkostnaderna. De sätt som det gör det på, liknar situationen på så många andra arbetsplatser: de ser till att ha en hög genomsättning på provanställda, pressa ner sjukskrivningarna och hålla en underbemanning där personalen flexibelt måste fylla upp luckorna i schemat genom att jobba längre utan pauser. Flera av arbetarna, jobbar på Ica parallellt med studier, för att kunna överleva på ett torftigt CNS-lån. Den stressiga situationen har skapat en oro för att sjukskriva sig. Folk som varit sjuka i skolan på dagen har ändå kommit in och jobbat på kvällen, trots att de mått dåligt.

Droppen blev när ledningsgruppen gick på möte utan att organisera ett arbetsschema eller ersättare, så de som arbetade inte kunde ta någon paus alls. Efter det möte bubblade kritiken upp hos de anställda, och arbetsledningen fick höra både kritiken och förslag på hur de skulle kunna förbättra situationen och mildra stressen. Istället för att lyssna, valde ledningen att stämpla de som förde fram kritiken som bråkmakare. De hotade med att bli ännu hårdare med att kräva in sjukintygen från den första dagen för de tillsvidaranställda. Två provanställda valde ledningen att säga upp direkt, den ena med motiveringen att personen inte klarade stressen och den andra gav de ingen motivering till alls, utan de förklarade bara att han inte var välkommen att arbeta där.

Vad kan man göra när en arbetsledning bemöter kritik med avskedningar, när de försöker minska möjligheterna att förbättra arbetssituationen inifrån? I det läget behövs solidaritet ifrån andra arbetare och vänner.

Den 24 mars samlades ett tjugotal personer från Förenade arbetare, Syndikalistiska ungdomsförbundet och Osäkrade studenter för att informera i Årsta om arbetssituationen till de boende i området och Icas kunder. Varje lördagshandlare fick ett flygblad i hand, och många stannade upp och diskuterade Ica Årsta och hur ledningen där behandlar sina anställda. Nyfikenheten över arbetsplatsprotesten mildrades inte av att polisen ställde upp en patrull utanför butiken vid det lördagssömniga torget, utkommenderade på grund av att det fanns en ”hotbild” mot ICA Årsta.

- Jasså, är det det här de lägger sina resurser på, konstaterade ett pensionärspar, och skakade på huvudet över att poliser sätts för att stå och övervaka en flygbladsutdelning.

Fackföreningen SAC-Syndikalisterna har nu satts in för att förhandla om situationen. Missnöjet på ICA Årsta fortsätter att jäsa, och kommer fortsätta att göra så tills arbetsledningen kan lyssna sansat på kritiken utan att hota om repressalier till svar.

Paneldiskussion, middag och studentmöte.
MÃ¥ndag 26 mars kl 17.00 i Lilla Salen, Allhuset, Stockholms universitet.

Nu rasar kampen för fullt! Under våren pågår avtalsrörelsen, nya kollektivavtal mellan fack och arbetsköpare kommer att slutas. Fackföreningarna försöker genomdriva löneförhöjningar och samtidigt motverka den borgerliga alliansens försök att skapa en större låglönesektor i samhället. Alliansen vill skapa fler osäkra anställningar, ha sänkta lägstalöner och repression mot arbetslösa.

Det är en fråga för hela arbetarrörelsen, lägstalönerna utgör den minimistandard utifrån vilken de andra grupperna kan ställa sina krav. Om man sänker lägstalönerna så kommer alla andra löner att falla efter, medan de i toppen av lönestegen kommer att dra ifrån allt mer.

Frågan är högaktuell för oss studenter. Vi kan inte lämna fackföreningarna själva i kampen om en solidarisk lönepolitik. Vi måste blanda oss i avtalsrörelsen. Vi tvingas ofta ta de osäkra jobben med de lägsta lönerna, eftersom CSN-bidraget är för lågt att leva på.

Dessa arbeten vi utför befinner sig just nu i frontlinjen - avtalsrörelsen innebär en möjlighet för oss att stärka arbetsrätten, skapa säkrare anställningar och höja lägstalönerna!

Delad kunskap är dubbel kunskap. Är inte hela Universitetet en stor paradox? Å ena sidan bygger hela forskningen på att ackumulera kunskap, att kunna använda sig av andras teorier och landvinningar för att bygga vidare på dem och utöka den kollektiva kunskapen. Men samtidigt försöker de begränsa just detta syfte, Universitetens historiska grundpelare, genom att inhägna kunskapen, göra den till privategendom, sälja den som en vara och därigenom hindra den fria cirkulationen.

Måndagen 19 mars håller Osäkrade studenter en öppen paneldiskussion i Lilla Salen på Allhuset. Vi har bjudit in Piratbyrån, SUF-kampanjen Kunskapsfabriken och Planka.nu för att diskutera hur vi kan se till att Universitetet är en plats för fri cirkulation och reproduktion av kunskap.

Desto aktuellare blir det för just osäkrade studenter, studenter som kämpar för att få ekonomin att gå ihop varje månad, att utbyta tips om hur man kan få ner alla kostnader: hur kan man göra kurslitteratur och kompendier gratis, vilka andra kostnader kan vi gemensamt reducera?

Diskussionen börjar 18.00, men redan klockan 17.00 bjuds det på gratis mat, tips och rådgivning för osäkrade studenter. Kom och ät, lyssna och diskutera!

Kvällen är en kick-off för en serie föredrag och diskussioner som kommer att hållas på Allhuset under våren.

På grund av att den danska staten ersatte politisk dialog med antiterroriststyrkor och tårgasgranater så fanns vi oss tvingade att tjuvstarta 40-årsjubileet av kårhusockupationen.

Med start klockan 15.00 idag ockuperar ett tjugotal personer från kampanjen Osäkrade Studenter kårhuset på Stockholms Universitet i solidaritet med våra kämpande och häktade kamrater i Köpenhamn. Vi ser alltför väl hur rivningen av Ungdomshuset är en tydlig del av den nyliberala offensiv som nu sveper över Europa och som kommer att dra ned oss alla om vi inte står upp och säger ifrån. Vår situation som studenter blir successivt allt sämre då ett i reella tal ständigt sjunkande studiemedel tvingar oss till visstidsanställningar utan möjlighet till arbetsrättsliga krav. En allt mer långt gången privatisering av det offentliga utrymmet drabbar mest av allt de som inte har råd att betala. För att få möjlighet att mötas och organisera oss för att förändra vår situation är vi beroende av offentliga rum där tillträde inte är knutet till pengar. Detta har Ungdomshuset varit. Huset har under de senaste 25 år varit en lysande fyrbåk för alla de som försvara rätten att finnas till på egna villkor.

Den situation som nu är på väg drabbar ungdomar, studenter och osäkert anställda eftersom dessa befinner sig i skärningspunkten för alla de försämringar som görs. När hyresrätterna försvinner, arbetsrätten nedmonteras, studiebidraget sjunker, vården privatiseras och våra fria rum stormas av antiterroriststyrkor - då är det alltid vi som står där. Nu solidariserar vi oss med Ungdomshuset som vi vet att de skulle solidarisera sig med oss om situationen varit den omvända. Danmarks sak är vår – Vissa saker är värda att kämpa för!

/ Osäkrade Studenter - Stockholms universitet